Karlsson på taket - страница 2

— Ser inte ut som man skulle få nån egen hund så länge man lever, sa Lillebror bittert den där dan, när allting var så avigt. Du, mamma, du har pappa, och Bosse och Bettan håller ihop jämt, men jag, jag har ingen.

— Älskade Lillebror, du har ju oss allihop, sa mamma.

— Det har jag väl inte visst det, sa Lillebror ännu bittrare, för det kändes plötsligt som om han inte hade någon i hela världen.

En sak hade han i alla fall. Han hade ett eget rum, och dit gick han in.

Det var en ljus och vacker vårkväll, och fönstret stod öppet. De vita gardinerna fläktade sakta fram och tillbaka precis som om de vinkade åt de små bleka stjärnorna där uppe på vårhimlen. Lillebror gick fram till fönstret och ställde sig att titta ut. Han tänkte på den där snälla hunden och undrade, vad den gjorde nu, om den kanske låg i en hundkorg i ett kök någonstans och om det kanske satt en pojke — en annan pojke än Lillebror — på golvet bredvid och klappade hans lurviga huvud och sa: ’Ricki, du är en fin hund.’

Lillebror suckade tungt. Då hörde han ett litet surr. Surret blev starkare, och rätt som det var kom en liten tjock farbror sakta flygande utanför fönstret. Det var Karlsson på Taket, men det visste ju inte Lillebror.

Karlsson kastade bara en lång blick på Lillebror, och så seglade han vidare. Han gjorde en liten tur över hustaket mitt emot, rundade skorstenen och styrde sedan tillbaka mot Lillebrors fönster. Han hade satt upp farten nu, och han visslade förbi Lillebror nästan som ett litet reaplan. Flera gånger visslade han förbi, och Lillebror stod där bara tyst och väntade och kände hur det kröp i magen av spänning, för det är ju inte var dag det flyger små tjocka farbröder utanför fönstret. Till sist saktade Karlsson in alldeles bredvid fönsterkarmen.

— Hejsan hoppsan, sa han. Får man slå sig ner ett slag?

— Ja, varsågod, sa Lillebror. Är det inte svårt att flyga så där, sa han sedan.

— Inte för mig, sa Karlsson viktigt. För mig är det inte alls svårt. För jag är världens bästa konstflygare. Men jag vill inte råda vilken hösäck som helst att försöka.

Lillebror kände på sig, att han själv nog var ’vilken hösäck som helst’ och bestämde sig tvärt för att inte försöka göra om Karlssons flygkonster.

— Vad heter du, sa Karlsson.

— Lillebror, sa Lillebror. Fast egentligen heter jag Svante Svanteson.

— Tänk, så olika det kan vara — jag, jag heter Karlsson, sa Karlsson. Bara Karlsson och ingenting annat. Hejsan hoppsan, Lillebror.

— Hejsan hoppsan, Karlsson, sa Lillebror.

— Hur gammal är du, frågade Karlsson.

— Sju år, sa Lillebror.

— Bra. Fortsätt med det, sa Karlsson.

Han satte raskt ett av sina feta små ben över Lillebrors fönsterkarm och klev in i rummet.

— Hur gammal är du då, frågade Lillebror, för han tyckte att Karlsson verkade bra nog barnslig för att vara en farbror.

— Hur gammal jag är, sa Karlsson. Jag är en man i mina bästa år, det är det enda jag kan säga.

Lillebror visste inte riktigt vad det betydde — att vara en man i sina bästa år. Han undrade, om han kanske själv också var en man i sina bästa år, utan att han själv visste om det, och han frågade försiktigt:

— Vilka år är det som är bäst?

— Alla, sa Karlsson belåtet. Åtminstone när det gäller mig. Jag är en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år, sa han.

Sedan plockade han fram Lillebrors ångmaskin, som stod på bokhyllan.

— Ska vi sätta igång den här, föreslog han.

— Det får jag inte för pappa, sa Lillebror. Antingen pappa eller Bosse måste vara med, när jag kör med den.

— Pappa eller Bosse eller Karlsson på Taket, sa Karlsson. Världens bästa ångmaskinsskötare, det är Karlsson på Taket, hälsa din pappa det.

Han grep raskt flaskan med rödsprit, som stod bredvid ångmaskinen, fyllde den lilla spritlampan och tände på. Fastän han var världens bästa ångmaskinsskötare råkade han fumla ut en hel liten sjö med sprit på bokhyllan, och muntra, blå lågor dansade kring ångmaskinen, när den där sjön tog eld. Lillebror skrek till och rusade fram.

— Lugn, bara lugn, sa Karlsson och höll avvärjande fram en knubbig hand.