Karlsson på taket - страница 3

Men Lillebror kunde inte vara lugn, när han såg, hur det brann. Han fick tag i en gammal trasa och kvävde de små muntra lågorna. Där de hade dansat, var det nu ett par stora, fula fläckar i bokhyllans lackering.

— Titta, så bokhyllan ser ut, sa Lillebror bekymrat. Vad ska mamma säga?

— Å, det är en världslig sak, sa Karlsson på Taket. Ett par obetydliga fläckar på en bokhylla — det är en världslig sak, hälsa din mamma det.

Han la sig på knä invid ångmaskinen, och hans ögon lyste.

— Nu blir det snart ordentligt futt på det, sa han. Och det blev det. Snart började ångmaskinen arbeta.

Futt-futt-futt, sa den. Å, det var den präktigaste ångmaskin man kunde tänka sig, och Karlsson såg så stolt och lycklig ut, som om han hade gjort den själv.

— Jag måste kontrollera säkerhetsventilen, sa Karlsson och skruvade ivrigt på en liten manick. Det händer alltid olyckor, om man inte kontrollerar säkerhetsventilen.

Futt-futt-futt, sa ångmaskinen. Den sa det fortare och fortare och fortare, futt-futt-futt. Till sist lät det som om den galopperade, och Karlssons ögon strålade. Lillebror slutade upp att bry sig om fläckarna på bokhyllan, han kände sig väldigt glad över sin ångmaskin och över Karlsson, som var världens bästa ångmaskinsskötare och som hade kontrollerat säkerhetsventilen så bra.

— Jo, jo, Lillebror, sa Karlsson, det var verkligen futt-futt-futt det här! Världens bästa ångmaskinssköt…

Längre hann han inte, för just då hördes en förfärlig smäll, och där fanns plötsligt ingen ångmaskin mer utan bara bitar av en ångmaskin kringströdda över hela rummet.

— Den har exploderat, sa Karlsson förtjust, ungefär som om det var det finaste konststycke man kunde vänta sig av en ångmaskin. Sannerligen, den har exploderat! Vilken smäll, va!

Men Lillebror kunde inte vara riktigt lika glad. Han fick tårar i ögonen.

— Min ångmaskin, sa han. Den är sönder.

— Det är en världslig sak, sa Karlsson och viftade obekymrat med sin lilla knubbiga hand. Du kan snart få en ny ångmaskin.

— Var då, undrade Lillebror.

— Jag har flera tusen oppe hos mig.

— Var då oppe hos dig, sa Lillebror.

— Oppe hos mig i mitt hus på taket, sa Karlsson.

— Har du ett hus på taket, sa Lillebror. Med flera tusen ångmaskiner i?

— Ja, nog är det ett par hundra åtminstone, sa Karlsson.

— Å, jag skulle så gärna vilja se ditt hus, sa Lillebror. Det lät så underbart att det kunde ligga ett litet hus uppe på taket och att Karlsson bodde där.

— Tänk, ett hus fullt med ångmaskiner, sa Lillebror. Flera hundra ångmaskiner.

— Ja, jag har inte räknat precis hur många som är kvar, men nog är det flera dussin, sa Karlsson. Det exploderar ju en då och då, men nog är det ett par dussin kvar alltid.

— Då kanske jag kunde få en, sa Lillebror.

— Visst, sa Karlsson. Visst!

— Nu genast, frågade Lillebror.

— Nja, jag måste se över den lite först, sa Karlsson. Kontrollera säkerhetsventilen och så där. Lugn, bara lugn! Du får den en annan dag.

Lillebror började samla ihop bitarna av det som förut var hans ångmaskin.

— Jag undrar vad pappa ska säga, mumlade han bekymrat.

Karlsson höjde förvånat ögonbrynen.

— Om ångmaskinen, sa han. En världslig sak, som han absolut inte behöver oroa sig för, hälsa honom det från mig. Jag skulle säga honom det själv, om jag hade tid att stanna och träffa honom. Men nu måste jag nog hem och se om mitt hus.

— Det var roligt att du kom, sa Lillebror, fastän ångmaskinen…Kommer du tillbaka nån mer gång?

— Lugn, bara lugn, sa Karlsson och vred på knappen som satt ungefär mitt för hans navel. Motorn började hosta, och Karlsson stod stilla och väntade på startfart. Så lyfte han och flög ett par varv kring rummet.

— Motorn hackar, sa han. Jag måste nog in på verkstad och rundsmörjas. Kunde naturligtvis göra det själv, sa han, för jag är världens bästa motorskötare, men jag har inte tid…nej, jag tror jag lägger in mig på verkstad.

Lillebror trodde också att det var det klokaste.

Karlsson styrde ut genom det öppna fönstret, och hans lilla trinda kropp stod så vackert mot den stjärnströdda vårhimlen.